Sitter idag och försöker sammanfatta gårdagkvällens whiskyprovning med temat Bowmore, och har samtidigt kvar i färskt minne vissa angenäma doft- och smakupplevelser. Först måste jag bara säga att det var tamejtusan en av de roligaste provningar jag varit med på!

Vår gäst Tom Jones var toppen, med stor humor och en skön avslappnad approach till ämnet. Han höll låda i över två timmar men jag hade gärna kunnat lyssna längre. Lokalen och sällskapet var också toppen. Glatt gäng på bra humör och med stort intresse.

Så till sorterna vi provade. Jag tyckte att det främst var tre stycken som stack ut extra positivt, en som var bra, och två stycken som jag inte direkt tyckte var dåliga men som inte föll mig i smaken.

Kvällens vinnare för mig var den riktigt fullmatade Bowmore 25 yo. Den var helt enkelt underbar med karisma och fyllighet som få whisky jag provat har haft. Riktig världsklass tycker jag! Oavsett ålder på fat, och med mycket sherryfat, tilläts det inte ta över för mycket som det kan göra. Väl balanserad, helt klart. Som Tom skulle sagt.

På delad andra plats tycker jag Bowmore Tempest 10 yo och Bowmore Laimrig 15 yo sherry cask finish kom. Bägge hamnar där för sina respektive tydliga karaktärsdrag som var mycket framträdande. Tempest uppvisar ett spektrum av sötma, vanilj och päron som just bourbonfatlagrad whisky utmärks av. Den ger känslan av en lite mer rökig Glenmorangie eller Balvenie Single Barrel. Och dessa tycker jag är riktigt angenäma. Laimrig är just så där mättad på aromer av choklad, kaffe, torkad frukt och russin som bara sherrylagrad whisky kan ha. Men åter, väl balanserat. Påminde mig mycket om rökig variant av Mortlach eller Glenfarclas. Två sinsemellan helt olika whiskys av mycket hög kvalitet!

Fjärdeplatsen ger jag Bowmore 18 yo som uppvisar bra klass rakt genom, men som i längden kan vara lite för väluppfostrad och småtråkig.

Kvällens besvikelser för mig, men som kanske drabbades av det bättre sällskapet, var Bowmore 12 yo och Bowmore 16 yo Limited Edition Bourdeaux wine cask. Tolvåringen kändes bara som en snabbt sammansatt bulkprodukt, som till råga på allt har lite väl mycket syrlighet och råspritighet i karaktären som kan märkas när man dricker en blended whisky. Vinfatslagringen var speciell, och endera gillar man den eller så inte alls. Jag tyckte den har för mycket vinkaraktär i sig. En eftersmak av torrt vin och mint var inte direkt något jag tyckte var hållbart i längden.

För egen del är denna whiskyprovning och vår Springbank-provning i mars de bästa whiskyprovningar jag varit med om! Jag ser också fram emot nästa års provningar, vilka de nu blir.